Ekonomi & Arbetsliv

Lilla vännen på jobbet

Det här med jämställdhet och feminism är något jag har funderat över en tid. Det var lätt att vara 16 och feminist och tycka att det skulle vara mitt i prick rättvisa. När jag blev lite äldre och skaffade mig pojkvän och sedan gifte mig insåg jag hur svårt det är med jämlikhet och feminism. Jag hade kvar mina åsikter det var bara det att det var så mycket svårare att genomföra dem. Jag och min före detta man delade åsikter om hur saker skulle göras men likväl fastnade jag i typiska kvinnosysslor och tog det huvudsakliga ansvaret för vårt hem. Han bakade visserligen bättre bröd men likväl när datorn gick i sönder var det han som fixade den. Jag insåg att man fick göra sitt bästa för att vara så jämlik som möjligt och hela tiden föra en dialog om vad som är okej för just oss, vad man gör för stunden som är nöjd med eller inte och hur man vill ha det i framtiden. Jag trodde nog innan jag flyttade till Dublin att jag inte var feminist längre att mina ideal förändrats i takt med att jag vuxit upp. Men väl här fick jag motsatsen bevisad. Jag vet inte hur gånger jag blivit kallad ”Love” och i all ärlighet gör det mig inget, det är något som både män och kvinnor gör här och något som är inrutat i kulturen. På telefon har kunder tilltalat mig som ”Lilla Vännen” eller ”dear” och jag tycker inte att det är okej jag är inte deras lilla vän jag är på mitt arbete och min uppgift är att lösa deras datorproblem.

DSC_0110 (4)

Jag accepterar att vi är olika sorters människor från många olika länder som samsas på samma kontorsyta och det är spännande men svårt att möta så många olika människor. Samtidigt känner jag mig feg när jag inte säger ifrån när jag tycker att det går för långt. Hur manligt och kvinnligt skall vara här på Irland och på min arbetsplats skiljer sig från Sverige och det jag växt upp i. Vad göra?  Mot en manlig kollega som kallar alla för ”my dear” började jag svara ”yes my darling” för att han skulle höra det absurda i det han sa men poängen gick vilse.

Jag säger ”lilla vän” och ”men hjärtat” till mina kollegor, manliga som kvinnliga och det är något jag alltid gjort till människor. Frågan är om det är samma sak, är det lika förminskade? Jag säger det omhändertagande och inte till alla. Det är ingen härskarteknik det är rätt och slätt ett sätt att vara vänlig på. Men det kanske uppfattas på samma sätt? Man ska vara politiskt korrekt och bemöta andra som man själv vill bli bemött men vart går gränsen på vänlighet och socialt förminskande? Vi måste få behålla nyanserna i våra relationer samt i vårt språk men när det används i syfte för att trycka ned den andra parten kan det i min mening aldrig ses som acceptabelt. Jag inser att min egen radikalitet slumrat länge men hur den är i uppvaknande och den här feministen är visare och vet vilka slag som är värda att bemötas.

Text: Rebecka Lagerqvist

Bild: Liza Kettil

Kategorier:Ekonomi & Arbetsliv

Tagged as: , ,

1 reply »

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s