Familj & Hälsa

Amning – det naturligaste som finns

För ett nyfött barn är närhet och näring viktigast, och naturens lösning på det är att låta brösten producera bröstmjölk. Det är något av det mest naturliga som finns, och just därför är det lätt att tro att amning skall fungera utan större krusiduller.

För en fungerande amning ligger oftast ganska mycket arbete bakom. I vissa fall fungerar det inte trots ansträngningar, barnet kanske inte är sugvilligt, mjölken kanske inte räcker till. Det gör ont, och kvinnan är trött. Ingen familjesituation är lik någon annan. Här i LIVåLEVA delar två mammor med sig av sina erfarenheter kring att mata sitt barn.

Mamma, 25 år, första barnet

Jag hade absolut tänkt amma. Och jag trodde absolut att jag skulle kunna det. Jag började läcka mjölk vid mitten av graviditeten så mjölkproduktionen verkade det ju inte vara fel på! Mer tankar än så hade jag inte ägnat det här med amning, och jag läste inte på något större om amning heller. Vi var på föräldrautbildning innan dottern föddes, och på den sa de precis samma sak som man hör överallt: att det är så bra att amma och att alla kan! Man skulle kanske kunna önskat att de gett lite mer info om hur själva amningen fungerar, om vilka problem som kan uppstå, och hur man hanterar dem. När det efter förlossningen var dags att börja amma så fick bebisen inte i sig tillräckligt. Man tog ett blodsockerprov på henne som var alldeles för lågt, och vi fick då ge henne mjölk från en donator. När vi åkte hem från BB fick vi med oss en broschyr om amning och rådet att ge modersmjölksersättning om babyn inte blev nöjd efter amningen. Det blev mest ersättning eftersom min mjölk inte räckte. Skönt var att bebisen gick upp i vikt och mådde bra. Mjölkproduktionen kom tyvärr aldrig igång något större och efter två månader gav vi upp amningen helt. Personalen på BVC var snälla och förstående under den här tiden, och även den närmsta omgivningen. Min sambo pushade mig till att orka fortsätta försöka, för att han visste att jag skulle bli ledsen om jag inte gav det en ordentlig chans. Jag vet ju att jag gjort allt jag kunnat för att få det att fungera, men är ändå ledsen över det. Men jag känner ändå en press ifrån samhället – alla tycker ju att man skall amma.

Amning - Det naturligaste som finns

Med flaskmatning är det inte bara mamman som kan ge barnet mat. Matstunden är mycket mer än än bara näringstillförsel!

Mamma, 23 år, första barnet

Jag hade inte tänkt särskilt mycket på det här med amning, förutom att jag ville amma mitt barn om jag kunde. För det hade jag ju hört, att alla kan inte amma sina barn. Jag trodde nog att antingen så går det bra eller så går det inte alls. Jag var nog så fokuserad på förlossningen att jag inte ägnade så mycket tankar på det som skall komma efteråt. När min bebis var född var det snart dags – plötsligt skulle jag försöka använda brösten till det de är gjorda för. Jag fick instruktioner till att handmjölka fram lite råmjölk och sedan skulle bebisen få ta bröstet. Bebisen fattade inte riktigt galoppen och fick inget tag. Efter många försök under första dygnet var bröstvårtorna såriga. Jag var trött efter förlossningen, hade ont lite överallt och det var jobbigt att sitta. När man inte har sovit blir man nog dessutom ännu mer smärtkänslig. Till slut var det någon som gav mig en amningsnapp att sätta utanpå bröstet, och då blev det äntligen ett genombrott och bebisen fick bättre tag. För att vara säker på att bebisen fick något i sig, och för att hjälpa mjölkproduktionen fick jag pumpa ur brösten med hjälp av en elektrisk bröstpump. Sedan kunde pappan mata bebisen med en liten kopp. Så när vi väl åkte hem, visste jag att jag hade mjölk, men att få ut den var värre. Att lägga barnet till bröstet kändes krångligt och smärtsamt. Därför fortsatte att pumpa ur med handpump och vi gav i kopp. Efter drygt ett dygn hemma, åkte vi på återbesök till barnmottagningen. Det var tur! När man hade varit hemma lite så var det lättare att förstå vad vi behövde hjälp med. Bland annat hyrde vi med oss en elektrisk pump hem, för jag fick rådet att inte amma på några dagar utan istället låta såret läka ut. På grund av smärtan, blev pumpen flitigt använd de första veckorna. Så småningom gick jag över till att bara amma. I början gjorde det alltid ont när mjölken rann till, bröstvårtorna sved och jag fick mjölkstockning efter tre veckor. Jag kände mig också låst, som att jag satt fast med ett barn vid bröstet och inte hann någonting annat. Det var väldigt nära att jag gav upp amningen. Trots att jag verkligen ville amma så kändes det alldeles för jobbigt. Eller fruktansvärt är nog ett bättre ord! Som tur var höll jag ut lite till och sedan var det som om vi kom över en tröskel och vi fick ordning på det. Jag tillhör nog inte den skaran som älskar att amma, men det är liksom en vardagsgrej som man bara gör. Det är ju inte så lång tid på ett helt människoliv!

Allt som har med amning att göra är ständigt föremål för diskussion. Att inte kunna amma eller att välja bort det kan vara svårt. Det diskuteras vart man skall få amma, och hur många månader man skall fortsätta. Det är lätt att ha åsikter om allt som har med småbarn att göra, och lätt att glömma bort att amning är något personligt som gäller familjen; bebisen och föräldrarna.

Text: Regina Johansson
Bild: Regina Johansson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s