Livsstil

Krönika: Du duger som du är!

Jag läser om psykisk ohälsa, utbrändhet och utmattningsdepressioner. Om människor som inte orkar men fortsätter ändå. Tills man börjar glömma bort de vanligaste vardagssaker och till slut så orkar man inte jobba, plugga eller öppna posten. För att man har slitit på. Samtidigt så läser jag tips om hur vi ska leva våra liv. Vi ska finna oss själva, vi ska bli nöjda med det vi har, äta rätt, andas rätt, baka surdegsbröd som tar tre dagar, vi ska vara glada, aktiva och levande. Vackra, tränade och slimmade med snygga kläder. Och det ska synas!

bild 4

Vi visar det i social medier som facebook, instagram, twitter och bloggar. Och vi visar det ofta. Och via gilla-knappar blir vi bekräftade på att när jag jobbar 12 timmar om dagen, sover fyra timmar för att hinna baka brödet, tränar och städar de andra vakna timmarna så är vi duktiga människor. Vi biter ihop och mitt i livskriser, nattvak, trötthet, stress och omorganisationer så kämpar vi på.

Och när någon frågar hur det är så är vi snabba på att svara:

Jodå, vi tar en dag i taget. Efter regn kommer solsken!

Så presterar vi lite till för att ingen ska tro att vi tappar taget om livet i full fart. Och facebookar lite mera, twittrar mera och visar bilder på instagram så att vi ser att här händer det grejer minsann!. De där budskapen som vi klistrar upp på våra väggar ”Carpe Diem” har blivit tomma ord som är snygga men som vi inte hinner leva efter. Inte just nu i alla fall. Kanske längre fram, jag ska bara…

Och någonstans där så tror jag att det är lätt att tappa bort sig själv.

Jag säger inte att social medier är dåliga. Långt ifrån. Jag har haft mycket kul via sociala medier. Framförallt genom bloggandet, där jag lärt känna nya människor och inspireras till att utmana mig själv och våga mera när det gäller det jag kallar skapande. Det jag tror är att det krävs balans för att inte låta det bli för mycket, för mycket press. För att inte tappa det roliga på vägen.

I en värld full av medier där vi hela tiden lyfter prestation så är det svårt att tillåta sig att bara vara. För då känner du dig kanske egoistisk. Så läser vi ännu en bilaga eller inlägg på någon vägg om hur vi ska leva och får lite dåligt samvete för att vi slösar bort tid. Hur kommer det sig till exempel att vi inte tillåter oss att bara njuta en ledig dag utan att kalla oss lata? Men om vi använder en hel ledig dag till att städa och tvätta då är vi duktiga. Jätteduktiga!

Orkar vi med att ständigt fyllas med budskap om hur vi blir effektivare och vackrare? Ingen kan ständigt vara på topp, någonstans måste vi stanna upp och fylla på det där lagret. Nu är det förstås inte så här för alla, och framför allt så är det inte så jämt. Men jag tror att det kan vara så för många. Men vi säger det inte högt för då kanske vi verkar otacksamma för det vi har. Det jag tänker är att på vägen i livet så behöver man ibland stanna upp och titta inåt. För att fundera på det där med balans igen. Ibland glömmer vi bort att fråga oss själva: Vad vill jag, på riktigt? Hur vill jag att mitt liv ska se ut? Vad vill jag förmedla som människa, till mig själv och andra?

Jag ställde mig de frågorna. Och bestämde mig för att förändra mina val. Jag bestämde mig för att det skulle bli enkelt. Att jag skulle säga ja till det jag verkligen ville och nej till det jag inte ville. Sluta vara så duktig i andras ögon. För min egen skull. Och jag kom fram till att operfekt var ett lättare ord att leva med än perfekt. Så nu tränar jag på det operfekta. Att inte alltid vara tillgänglig om jag inte vill det förstås. Det väckte förvirring när jag började säga nej till saker jag alltid sagt ja till förut. När jag förklarade så började jag se en glimt av igenkännande,någon till tordes säga att så känner jag också, jag kanske också ska tänka på vad jag vill och förmedlar.

Nu slår jag ju inte i topp när det gäller gillatryckande eller beundrande kommentarer, men så är det inte heller viktigt. Det viktiga är att vi inte behöver prestera för att vara mänskliga. Det vi behöver är att värna om oss själva och våra medmänniskor. Att stå där i stunden utan att alltid tänka på vad som står på schemat imorgon. Det är okej att strunta i alla ”måsten” för en stund.

Och veta att jag duger, precis som jag är. På det sätt som passar mig.

För att läsa med av Johanna besök gärna hennes blogg Hannis hem

Läs gärna:

Good Enough

Text: Johanna Bodin

Bild: Johanna Bodin

 

1 reply »

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s