Familj & Hälsa

Vara barn i missbruksmiljö

Vår skribent Raimo Norrgran Kettil har under hela sitt yrkesverksamma liv arbetat med människor i olika livssituationer, bland annat som boendesamordnare inom socialtjänsten. Utifrån sin erfarenhet skriver han i Livåleva om hur det kan vara för ett barn i en missbruksmiljö.

För ett barn som växer upp i en familj som präglas av missbruk är tillvaron ofta komplex och rörig. Konfliktnivån är ofta hög och det är vanligt att alla problem ses som olösliga. Detta ger frustration som i sin tur resulterar i bråk som kan sluta med känslor av uppgivenhet, resignation, förtigande eller hot om våld. I rusets hetta kommer ofta skilsmässa eller självmord fram som lösningar på familjens problem. Ibland slår någon av de vuxna igen ytterdörren och försvinner från familjen på obestämd tid.

Barnen i dessa familjer upplever konflikterna som ett ständigt hot om förluster. De är självklart rädda att förlora sina föräldrar och hittar då orsaksförklaringar där de ger sig själva skulden och även tar ansvaret för konflikterna som uppstår. Barn kan inte storleksbedöma en konflikt och det är därför inte ovanligt att skuldkänslan gör att de överreagerar i situationer som egentligen bara är ordväxlingar.

Även om missbruksfamiljen i stora stycken upplevs som kaotisk så följer den mönster som styrs av missbrukets faser:

Rusfasen: Missbrukaren är starkt upptagen av att dricka alkohol (och/eller ta droger) och därigenom fortsätta vara berusad. Konfliktnivån bland de vuxna är vanligtvis hög. En del bråk försöker man dölja för barnen, med ofta dåligt resultat. Situationen upplevs av den nyktre föräldern och barnen som en kris med starkt otrevlig stämning och en hög ångestnivå. Den nyktre föräldern blir automatiskt hjälpare och väljer den strategi som man orkar med vid just detta tillfället.

Bakrusfasen: Abstinensen kännetecknas av överkänslighet, irritation och en mer eller mindre stark känsla av att vara sjuk. Hjälparen och barnen arbetar intensivt för att familjen skall hitta tillbaka till sitt normalläge igen. Ofta har barnen en upplevelse av misslyckande och återigen skuld när de inte kan göra mamma eller pappa glad igen. Här bryts ofta löften till barnen som kommit i stunder av rus eller av dåligt samvete från de vuxne. Barnen är helt på det klara att löften om att ”nu minsann var det sista gången” inte kommer att hållas men i längden urholkas barnens förtroende för vuxenvärlden. Nästa rusperiods brutna löften upplevs av barnen som ett svek även om de förberett sig genom att inte tro på löftena.

Nykterhetsfasen: Familjemedlemmen som missbrukar är nu nykter och då skall allt vara bra igen. Föräldrarna kanske kramas mer och upplever någon form av förnyad kärlek eller tilltro till varandra igen. Föräldrarnas förväntningar på barnen är att allt nu är glömt och förlåtet och att de skall ställa om till ”normalläget” igen. Barnen är skeptiska till den nya situationen och kan inte förställa sin känsla av olust inför vad som varit och rädslan inför att det skall hända igen. Ofta blir föräldrarna strängare i nykterhetsfasen för att de skall visa att de har bra hand om sina barn – om någon nu skulle ha synpunkter den saken.

 Fasen före det nya ruset: Barnen vet direkt när en ny rusperiod närmar sig. Löftena blir fler, samtalen om ordning och reda ökar, tandborstningen blir viktigare etcetera. Detta är kopplat till den manipulering och verklighetsstyrning som den missbrukande måste driva för att inte ertappas i sitt missbruk. När en ny rusperiod är under uppsegling börjar föräldrarna åter tappa intresset för barnen och föräldrarna går åter in sina respektive roller, missbrukare och hjälpare. Barnen får på nytt finna sig i nya konflikter och bråk.

Hur löser barn situationen?
Föräldrarnas komplexa tillvaro som missbrukare och hjälpare försummar barnen. Efter många svek och brutna löften brukar barnen förstå att mamma och pappa inte kan leva upp till förväntningarna som föräldrar normalt klarar. Då tenderar barnen att själva ta över föräldrauppgifterna som handla, städa, diska, tvätta och så vidare. Barnen riskerar att hånas av kompisarna för sin självbevarelsedrift och många lägger locket på för all framtid. Därför har sällan dessa barn någon fristad som förstår att avlasta barnen från ansvar och vuxentänkande.

 Vad kan du och jag göra?
Barn som signalerar sin utsatthet på olika sätt behöver bekräftelse och bli synliggjorda på ett varsamt vis. Utåtagerande eller besvärliga barn kan ha orsaker till sitt beteende som vi vuxna inte vet nåt om. Likaså de tysta eller överdrivet hjälpsamma. Clownen är en annan roll som utsatta barn kan spela för att avleda nyfikenhet och risken att familjen skadas. Forskning visar att barn har en stark förmåga att hitta vuxna där de kan tanka energi och kraft. Detta kan till exempel vara ledare i idrotter, lärare på skolan eller andra föräldrar som inte bara ser barnens behov utan också bemöter dem.

Läs också:
Debatt: Hasch, är det så farligt?

Text: Raimo Norrgran Kettil

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s