Kultur

Debatt: Vad är höjden av manlighet?

I den folkkära filmen Repmånad – hur man gör pojkar av män från 1979 så minns de flesta huvudpersonerna Helge Johansson (Lasse Åberg) och Oscar Löfgren (Janne ”Loffe” Carlsson). En härlig film där gitarristen Janne Schaffer har skrivit musiken – ett samarbete som sedan bl.a. ledde fram till Trazan och Banarne i Electric Banana Band. Men det är också en historia som för tankarna till manlighet. Vad är en riktigt maskulint egentligen?

Helge är blyg och tillbakadragen. Han bor kvar hemma hos mamma som jobbar hårt på att underlätta för den vuxne Helge i allt han företar sig. Hans kläder är i stort sett samma som hans pappa bar. Frisyren visar med all önskvärd tydlighet att Helge inte hänger med. Kort sagt; han ger ”urtönten” ett ansikte. Framför allt så har ingen som helst aning om hur man förhåller sig till det motsatta könet. Oscar är Helges motsats. Storslagen, vältalig och van att hantera såväl komplicerade situationer som de kvinnor som kommer i hans väg. Han är helt orädd i kontakten med chefer och befäl och har en medryckande humor som påfallande ofta trycker till andra.

Dessa två figurer kan stå som modeller för två sorters manlighet eller maskuliniteter om man så vill. Anledningen att jag valt så gamla modeller (35 år!) är att frågeställningen med få undantag är tidlös och vårt behov av att dela ut roller och dela in personer i fack är konstant. Problemet är att manlighetsidealet hela tiden förändras.

Hur når man manlighetstoppen?

Höjden av stereotyp manlighet?

Hur gör vi manlighet i dag? Är det någon skillnad? Ett lysande exempel är Ken, Barbiedockans manliga motsvarighet från 1968 vars fysionomi har förändrats kraftigt. Det är kanske mer rätt att påstå att riktlinjerna som signalerar hur ”mest manlighet” skall se ut har förändrats. 2000- talets Ken skulle väga drygt 20 kilo mer än sin 30 år yngre kollega och samtliga kilon sitter idag runt armar och bål. 60-talets Ken liknar faktiskt mer Barbies lillasyster Skipper i 2000-.talsversion, plattbröstad och spinkig för så såg den tidens naturliga manlighet ut. Om man jämför Star Wars figurer så var även de betydligt spinkigare när de kom i början på 70-talet.

Svensk manlighet kopplas ofta till att laga sådant som är sönder i hemmet, klippa gräset, sköta grillen på sommaren, ta ut ingen eller mindre föräldraledighet än mamman. Det kan också vara att lämna och hämta på dagis eller delta i barnens sportaktiviteter. Dessa handlingar visar egentligen bara tecken på manlighet. Genom att utföra vissa handlingar, se ut på ett visst sätt, tycka om vissa saker och ogilla andra så ”görs” manligheten. Tecken på manlighet kan i ett sammanhang ses som direkt omanligt i ett annat och tvärt om. Reklammakarna är snabba att fånga upp dessa tendenser för att manlighet säljer. Den ideale mannen har barn – men kan hålla distans och sin kropp i trim. Han kan vara mjuk och lyssna – men kan också försvara sina val och bli arg när han vill. Han har nära till skratt men längre till gråt. Han kan vara tyst och stark eller karismatisk och spännande.

Könstillhörigheten är viktig för många av oss. Jag är man – inte kvinna. ”Sann” manlighet bygger till stor del på att mer eller mindre öppet tävla med andra män om en position i det sammanhang där man rör sig. Tävlingens vinnare är den som lyckas komma så nära idealmannen som möjligt. Men vilken manlighet är då det? Slå upp en näringslivsbilaga eller finanstidning och sök bland bilderna – vilka finns där? Förutom det faktum att kvinnorna lyser med sin frånvaro så hittar du snart mannen den mörka kostymen som redogör för det ekonomiska läget, räntebalanser eller analyserar den globala situationen. Kunskap, makt, hög position och pengar är kodorden. Detta har blivit måttstocken också för ”vanliga män” även om de inte alls har med den världen att göra.

Kvinnor utsätts för liknande krafter när de förväntas ha på sig dyra och förföriska underkläder och vara galet sexiga fast det inte är något som alls intresserar dem. Reklamen skriker ut frågan: är du en ”riktig kvinna” om du inte är beredd att behaga mannen? Har du inte kropp som duger för dessa kläder så kan vi lösa det mot betalning. Budskapet är: känn skuld för att du inte duger som du är.

För att reklamen skall fungera så måste man odla myterna om det manliga. Men medvetenheten i samhället ökar. Vi vet idag att homosexuella män också representerar en typ av maskulinitet fast många fortfarande upplever den som hotfull. Vi vet att whiskey och armbrytning är förlegade manlighetsmarkörer men de har ersatts av jakt och årgångsvin. Men reklamen ger sig inte så lätt. Köper du rätt sorts whisky så super du inte, då är du istället en finsmakare…

Ibland beskrivs 70-talets svenska ”velourpappor” som höjden av omanlighet och något man kan driva med. Men faktum är att när den svenska pappan fick möjlighet att vara föräldraledig så var intresset mycket lågt. 1974 införde Sverige som första land i världen pappaledighet. Endast 568 av 24000 män utnyttjade sin nuvunna rätt att vara hemma med sina barn –  debatten var alltså en storm i ett vattenglas. Det man borde talat mer om var det världsledande jämlikhetsarbete som bedrevs, men det kanske inte ansågs som viktigt.

Är då pappan bara en ”nästan-mamma”? Inte fullt lika bra? Inte lika intresserad och heller inte lika insatt i barnens tillvaro? Barn förväntas inte ta upp pappors tid på samma sätt som de förväntas ta sina mammors tid i anspråk. Föreställningen om mammors förmåga och beredskap finns alltid närvarande i manligt faderskap där hans frihet är viktigast. En manlig man kan tveklöst välja mer när han ska ta sig an sina barn än en kvinnlig kvinna kan. Detta är ett resultat av samhällets värderingar kring manlighet, menar jag.

Men tillbaka till Helge och Oscar. Hur gick det för dem? De vinner båda sin kärlek. Helges mamma hittar ett par fötter till i sängen när hon ska servera frukost. Oscar har retat upp alla inblandade och står ändå och skrockar över vin, kvinnor och sång. Två väldigt olika män. Eller är alla likadana? Filmens slutreplik lyder nämligen: Gud – vad karlar är tramsiga…!

Läs också:
Man får bädda om man vill ligga!

Text: Raimo Norrgran Kettil
Foto: Th. Mattias Karlsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s