Familj & Hälsa

Tio år utan Ulla-Carin Lindquist

Idag den 10:e mars är det tio år sedan TV-journalisten Ulla-Carin Lindquist gick bort i den allvarliga neurologiska sjukdomen ALS. Det var på samma dag som Ulla-Carin skulle fira sin femtioårsdag som hon fick veta att hon hade en sjukdom utan bot och som snart skulle leda till döden. Under den korta tiden hon var sjuk hann Ulla-Carin skriva en bok, Ro utan åror.

Själv beskrev Ulla-Carin sin bok som sin debut och final, en dagbok med nedskrivna tankar och nedslag i minnet. Hon arbetade som programledare för Rapport i SVT under hela 90-talet och var ett mycket känt ansikte. Hon kom sedan att även bli ett ansikte för sjukdomen ALS, tack vare att hon delade med sig av sin sista tid i boken. 2005 grundade hennes familj Ulla-Carin Lindquists stiftelse för ALS som arbetar för att sprida kunskap om ALS och för att samla in pengar till forskning. Stiftelsen har 90-konto och förutom att skänka enstaka summor kan man också testamentera till stiftelsen eller ge en minnesgåva. På stiftelsen hemsida kan du läsa om ALS och hur forskningen kring sjukdomen fortskrider.

Ro utan åror

I boken beskriver Ulla-Carin att hon förstod att något var allvarligt fel på henne när hon en dag inte kunde ro längre. Kanske är et därför boken heter som den gör. Kanske syftar titeln också till en känd sång. Vem kan segla för utan vind? Vem kan ro utan åror? Vem kan skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar?

Vi lever i en tid då memoarer och böcker med tragiska sanna historier ges ut på löpande band. Många har kommit till ett läge där man känner att man inte orkar läsa mer hemskheter. Men om du skall läsa en enda bok av denna typ i år så är Ro utan åror ett bra val. Trots Ulla-Carins tragiska öde så är boken inte tragisk. Författaren har ett mjukt och sakligt språk och lyckas behandla livets svåraste frågor på ett osentimentalt sätt utan att det blir opersonligt. Att läsa boken är att konfronteras med sin egen död. Men kanske är det precis det vi ibland behöver. Två månader innan Ulla-Carin går bort berättar hon att hon upplever stor sorg och bedrövelse över att behöva lämna dem hon älskar. Men samtidigt känner hon sig lycklig över allt hon får uppleva och att hennes hus fylls av skratt varje dag. Det ger iallafall mig hopp och påminner om att livet är inte slut förrän man tar sista andetaget.

Läs också:
När livet tar slut mitt i livet
Vardagsmindfulness

Text & bild: Regina Johansson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s