Uncategorized

Myter om brottslighet

Medias återkommande rapportering om dödsskjutningar och gängkrig skapar lätt en uppfattning bland många människor om att det dödliga våldet ökar i Sverige. För den som läser tidningar och tittar på TV är det onekligen lätt att tro att det är så. Vips så är en myt född och denna uppfattning är fortfarande en myt. Sedan början av 1990-talet har de konstaterade fallen av dödligt våld i själva verket minskat. Sett till antalet anmälningar avseende dödligt våld mellan 1990-2000 rör det sig om knappt 100 fall årligen. Motsvarande siffra för de senaste tio åren är cirka 90 fall av dödligt våld per år. De senaste fem åren har det i genomsnitt begåtts drygt 80 fall av dödligt våld årligen. Den absolut största delen av det dödliga våldet sker i storstadslänen Stockholm, Västra Götaland och Skåne och 70 % av offren är män. 

Detta med myter är ett spännande fenomen som förmodligen funnits lika länge som brottsligheten i sig har funnits och vissa myter kan leva kvar väldigt länge, göra ett uppehåll för att sedan återkomma i antingen samma form eller i lite modifierade former. Hur de uppstår skiljer sig en del från myt till myt. I första myten som jag beskrev ovan är det ju främst medias rapportering som skapar den. De kan även uppstå på andra sätt.

Det är en mycket vanlig uppfattning att brottsligheten är konstant och inte går att påverka. Det går absolut att påverka brottsligheten. Främst genom att använda metoder som bygger på forskning och beprövade erfarenheter går det att påverka både den faktiska och den anmälda brottsligheten. Det gäller att komma ifrån själva tanken om att det inte går att påverka brottsligheten och våga tänka i nya banor. Att hitta nya lösningar för att minska brottsligheten snarare än att använda högre doser av samma gamla medicin, som många gånger har visat sig ha en begränsad effekt eller till och med varit helt verkningslös.

Främsta sättet att minska brottslighet handlar om brottsförebyggande arbete. En vanlig missuppfattning är att kommunerna har ansvaret för att förebygga att invånarna utsätts för brott. Kommunerna har inget lagstadgat ansvar att arbeta med brottsförebyggande frågor. Därför kan det skilja mycket från kommun till kommun.  Forskning och beprövade erfarenheter visar att brottsligheten ofta minskar både i det området där direkta åtgärder görs men också  i angränsande områden.

 

Många hävdar också att det är dyrt att förebygga brott. Men om vi vänder på det: en analys av våld i offentlig miljö visar att kostnaderna för ett års gatuvåld i en större kommun kan leda till långsiktiga samhällskostnader på mer än 200 miljoner kronor. I en annan rapport beräknar Socialstyrelsen att mäns våld mot kvinnor i nära relationer varje år kostar samhället över tre miljarder kronor, som stiger till det dubbla eller ännu mer om en även inkluderar mäns övriga våld mot kvinnor, såsom olaga hot, stalkning och våldtäkt. Sammantaget blir det mycket billigare att förebygga brott än att betala för konsekvenserna.

En vanlig myt i den kriminalpolitiska debatten är att ”den bästa brottsförebyggande åtgärden är att sätta de som begår brott i fängelse”. Tanken bakom detta påstående är att den dömde under fängelsestraffet inte kan begå nya brott utanför fängelset. Teoretiskt sett kan det tyckas riktigt på grund av att en liten grupp individer begår en oproportionerligt stort antal brott i samhället. Därför finns det en tilltalande enkelhet i resonemanget att frihetsberöva de mest brottsaktiva för att på så sätt påverka brottsnivån i samhället. Problemet med resonemanget är att det inte finns några belägg som kan styrka detta i praktiken. Fängelse är en straffpåföljd och ingen brottsförebyggande åtgärd. Fängelsestraff är begränsade i tid och de flesta avtjänar kortare straff än ett år. Fängelset är också inhumant och medför ofta negativa konsekvenser för de intagna, exempelvis i form av stigma. Vidare är fängelse dyrt och har höga återfallsfrekvenser. Därför är det mycket bättre, mindre kostsamt och mer humant för alla inblandade att förebygga brott.

En föreställning som medierna ofta reproducerar också är att brottsoffer eller brottsdrabbade vill att gärningspersonerna ska straffas hårt. Det är andra faktorer än att ha varit utsatt för brott som har betydelse för synen på straff. Det viktigaste för brottsdrabbade är att de får ett bra bemötande från rättsväsendet och får tillgång till relevant information om möjligheter till hjälp, stöd och skydd. De vanligaste reaktionerna i samband med ett brott är givetvis ilska, irritation eller till och med hat gentemot gärningsmannen. Men efter en tid avtar dock dessa känslor och ersätts istället av känslor som ökad rädsla och minskad tillit till andra människor som då är de mer långsiktiga konsekvenserna av att utsättas för brott.

Brottsligheten är inte konstant, inte heller myterna förhoppningsvis. Däremot är det en fortsatt sanning att det alltid lönar sig att arbeta brottsförebyggande.

DSC_0089 (7)

Ett exempel på brottsförebyggande arbete är att kartlägga otrygga miljöer. Något så enkelt som gatubelysning kan minska risken för brott.

Text: Johan Nilsson

Bild: Liza Kettil

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s